Capoeira kan inte sägas vara en kampsport så mycket som det är en kampkonst, då målet i en ”match” inom capoeira inte är att besegra sin motståndare, utan snarare att samarbeta tillsammans med hen i en slags dans. Capoeiran har dock utvecklats till två olika stilar, där den ena betonar capoeirans rötter och tradition av musik och dans, medan den andra stilen snarare lägger vikt vid motions- och sportaspekten av kampkonsten. Den förstnämnda kallas capoeira angola, medan den mer sportinriktade stilen kallas capoeira regional. Inom båda stilarna möts de två dansarna i en cirkel som kallas för ronda. I capoeira angola är det sedan musikerna som styr dansen. De använder instrument som berimbau (ett stränginstrument), atabaque (en trumma) och pandeiro (en tamburin), och i vissa fall sjunger åskådarna med och klappar händerna. Eftersom capoeiran kräver ett samarbete mellan de två ”dansarna”, då man aldrig ska träffa varandra, kan det ses som en bra merit på CV:t att ha utövat eller att utöva capoeira. Det kan i alla fall definitivt vara värt att ta upp som ett fritidsintresse i sitt personliga brev när man söker jobb. Om du håller på att leta efter ett nytt jobb ska du förutom att fila på ditt CV och ditt personliga brev också gå in på Netjobs.com, där du enkelt hittar tillgängliga tjänster inom just din bransch.
Capoeirans uppkomst är faktiskt inte helt klarlagd. Det som är säkert är att den växte fram i Brasilien efter att de portugisiska kolonisatörerna förde med sig afrikanska slavar. Detta var under 1500-talet, men de första historiska källorna som beskriver något som liknar capoeira kom inte förrän under 1800-talet. Vissa menar att capoeiran utvecklades som en dans, medan andra anser att den var ett sätt för slavarna att träna sig inför uppror mot sina ägare. Många slavar flydde också från sina herrar, och dessa bortrymda slavar bildade samhällen ute i djungeln som kallades quilombos. I dessa samhällen fortsatte capoeiran att utvecklas.
Capoeirans användning och rykte förändrades dock efter att slaveriet avskaffades. Detta fick som följd att många slavar hamnade i svår fattigdom, och bodde i slumkvarter i städerna. I denna miljö blev capoeiran istället ett vapen att använda i gatuslagsmål och gängstrider, vilket gjorde att det som tidigare varit en kulturell ritual och en dans istället förknippades med våld och kriminalitet. Detta ledde till att capoeiran förbjöds, men den utövades fortfarande i hemlighet. Det var under denna period som traditionen för capoerister att anta så kallade apelidos började – falska namn eller smeknamn som används istället för deras riktiga namn för att skydda sig mot polisen och myndigheterna. Denna tradition fortsätter än idag, trots att förbudet mot capoeira hävdes år 1937. Detta berodde till stor del (om inte enbart) på Manoel dos Reis Machado, vars apelido var Mestre Bimba. Medan förbudet mot capoeiran fortfarande var aktivt startade han en capoeiraakademi i Salvador de Bahia. Så småningom fick skolan elever även från de övre samhällsklasserna, vilket ledde till att capoeiran uppmärksammades av utländska diplomater, som sett en uppvisning av Mestre Bimba och eleverna på skolan. Efter detta beslutade Brasiliens dåvarande president, Gértulio Vargas, att man skulle häva förbudet. Han gick till och med så långt som att bestämma att capoeiran skulle bevaras som kulturarv i Brasilien, och numera finns kampkonsten med på Unescos världsarvslista.